Möt Carmen – arkitekten som bygger solidaritet!

Med stolthet presenterar vi arkitekt Carmen San Cristobal, som driver företaget Amarka arkitektur och markplaneringsbyrå. Hon är en av de första “Kontraprenörerna” som anslöt sig till Bygglovekampanjen och projektet för återuppbyggnaden av Kontrapunkt. Vi träffas på ett café i Malmö en solig sommardag i juli för att höra lite mer kring hennes engagemang på Kontrapunkt.

Hur har processen sett ut och hur har tankarna gått kring rummen och de olika funktionerna som de behöver fylla för en rörelse som Kontrapunkt. Estetiskt, praktisk och funktionellt – rum för reflektion, möten, utbyte av ideer, kreativitet? 

Lokalerna ligger i ett industriområde som idag har ett större flöde av människor men som uppstått för maskiner och arbetare, det gör det speciellt. Det som en gång var skapat för produktion av saker ska idag producera närhet, vänskap och näring.

Detta kräver att människan är i centrum. Att var och en hittar en liten vrå att känna sig välkommen in i, där alla känner sig trygga, säkra och sedda. Det behövs både genomskinlighet och avskildhet. Det är absolut inte helt öppet, men det gemensamma kommer att ha sitt uttryck i rum där var och ens röst kan blir hörd. Det är en större  arkitektonisk utmaning.

Entrén måste vara mycket lockande och inbjudande, det är Kontrapunkts ansikte utåt och ett sätt att särskilja sig i detta industriområde. Jag skulle vilja se en mycket färgrik ingång, med värmande teman och mycket ljus, Entrén blir till hälsningens grund och dörren, hoppas jag, kan stå öppen väldigt länge, om vädret tillåter.

Där det idag finns vikdörrar i trä, kommer det att finnas fönsterväggar istället, så att man ser direkt in i lokalen. Såväl hiss som fönster ska vara färgglada, dock har vi inte riktigt bestämt dessa än. Men föreställer mig Kontrapunktfärgerna.

Projektledarna, Sofie och Samuel, har föreslagit att kranarna och rälsen som idag hänger på taket ska stå – och hänga – kvar. Jag ser framför mig denna kontrast; kropparnas mjukhet och mångas långsamma och lugna gång mot maskinernas hårda närvaro, som en metafor av ett samhälle som har människor och inte saker i centrum. Maskinernas överflödighet vs. kropparnas frihet.

Jag måste också säga att det känts oerhört bra och skönt att rita något som är så öppet. Det finns inga spärrar, det behövs inga passerkort.

Tillgänglighetsaspekterna har också fått en djupare innebörd. Du kan ta dig in oavsett dina tillgänglighetsbehov. Men det handlar också om behov du har som skapas av fattigdom eller ensamhet, avsaknaden av ett meningsfullt sammanhang att ingå i – som idag är ett folkhälsoproblem. Jag tror denna nya ”tillgänglighet” kommer att sträcka sig till människor som har mat för dagen men som behöver förutsättningslösheten i vardagen, en plats att komma till, delta, ingå och göra skillnad.

Det känns också väldigt helande att under mitt liv få lov att skapa någonting som möjliggör för människor att komma in och hämta mat gratis. Det påminner mig om min mormor i Chile. Hon bodde nära Frälsningsarmen, många gick förbi hennes hus och hämtade mat på väg till härbärget.

Nu när jag pratar om det här förstår jag varför jag varit så glad på sista tiden. Att återkoppla till min mormors generositet, att kunna göra mitt arbete i samma anda – det värmer.

Du var en av de första som anslöt dig till återuppbyggnaden av Kontrapunkt, hur kommer det sig att du valde att göra det? 

Det var min vän Johan Pries som frågade mig om jag ville vara med i projektet och jag tvekade inte en sekund. Tillsammans med Johan och andra aktivister lyckades vi stoppa Lunds kommuns planer på att bebygga Borgarparken. Att bidra till ett projekt som Kontrapunkt, som eftersträvar en förstärkning av det gemensamma och det förutsättningslösa kändes som en bra fortsättning eftersom man just nu är i full gång med att privatisera allt, t.ex. att försöka privatisera en offentlig park, som är ett levande ekosystem. Det borde vara en självklarhet att betydelsefulla miljöer är till för att alla ska vistas i dom.

Vi lyckades genom att överklaga till Mark- och Miljödomstolen. Det vi lyckades med när vi räddade parken var att frigöra ett område som idag är utanför kapitalets räckhåll. En plats dom inte kommer våga sig på att försöka privatisera igen.

Kontrapunkt har erövrat ett hittills okänt område, tack vare att ni var på Malmö C och delade ut mat till nyanlända flyktingar började andra, som inte är nyanlända, att våga komma ut med sitt behov.

Det visar att Kontrapunkt har lyckats med att plantera en idé i vårt gemensamma medvetande: “I Sverige finns det människor som inte har mat för dagen”. Det visar att det finns utrymme att skapa att skapa ny medvetenhet. Och därför är det Kontrapunkt gör politiskt och inte välgörenhet. Och det är därför jag är med.

Varför blev du arkitekt?

Jag blev arkitekt för att jag såg mångas drömmar bli verklighet när Salvador Allende blev Chiles president. Som barn kunde jag bevittna hur hemlösheten började byggas bort och slumområden försvann för att ge plats till nya bostadsområden. Utöver detta fick alla barn rätt till att få 1/2 liter mjölk gratis om dagen. Allt som tidigare hade varit privilegier förvandlades till lagstadgade rättigheter, drömmen blev till liv.

1979 återvände jag till Chile, till min mormor, och jag var aktiv i det som var det chilenska motståndet till diktaturen. Våra ideal var att ett socialt rättvist samhälle var något man skulle bygga, så jag såg ett direkt samband mellan mitt politiska arbete och mitt yrkesval, det var enkelt så, och jag har byggt på.

Jag tror på politik som pedagogik – förstår man varför förändringen behövs kan ingen krossa folkets drömmar. Allende hade brett folkligt stöd men han regerade inte tillräckligt länge, det behövdes mer förståelse, fler lagar för att säkra social rättvisa, men det fick inte Unidad Popular tid med.

Människor måste kunna föra sin egen talan. Kontrapunkt bidrar till att skapa den medvetenhet jag tror behövs.

Det behövs att fler privilegier blir till rättigheter. Det behövs ett arbete för att ständigt avslöja detta förbannade ekonomiska (dödsbaserade) systemets ideologi. Vi behöver riva det språket vi har blivit indoktrinerade till att använda, för det är maktens språk. Det gäller det verbala, litterära såväl som det arkitektoniska språket. Jag vill vara med om att hitta och bygga på ett alternativt arktektoniskt språk också.

Varför behövs Kontrapunkt?

Kontrapunkt  förverkligar den framtiden som jag tror på. Mitt hopp är att sådana projekt ska förökas tills alla har tak över huvudet och mat för dagen och då, kanske om några år, när alla vet att det viktigaste i världen är varje människas liv och rättigheter – kommer social depredation och girighet att botas med kärlek.

I skrivande stund är dessa visioner något vi ser fram emot att göra till verklighet inom en snar framtid. Ett varmt tack till Carmen och alla – tillsammans bygger vi våra drömmar!

Dela på facebook
Dela på twitter